forbetterandworse

Varför är det alltid så att gräset är grönare på den andra sidan? Den sidan som du aldrig någonsin kommer till?

Jag är frustrerad. Rastlös. Hopplös.

Jag är så trött på verkligheten för tillfället, dödstrött faktiskt. Allt känns så otroligt tråkigt, saknar mening. Oslo är en skitstad full av trasiga människor. Det tär på mig. Sänker mig. Jag ändrar mening hela tiden, flera gånger per dag. Det är så mycket jag vill göra och jag får panik av tanken på att jag kanske bara kommer att uppleva 1/3 del av alla dom sakerna. Jag går vidare från dröm till dröm, projekt till projekt och hinner aldrig avsluta det jag gör innan jag startar på något nytt. Jag vill åka till australien och studera, roadtrippa i usa, jobba på en ranch i texas, vandra till machu picchu, surfa på hawaii, skaffa hund, köpa en bil, ja herre jösses listan slutar aldrig... Men jag har verkligen en otroligt intensiv längtan till USA. Jag har på något märkligt vis intalat migsjälv att om jag åker dit igen så kommer livet vara som en dans på rosor med en massa spännande upptåg och äventyr. Erfarenheter och upplevelser, drömmar som blir sanna. Jag vet inte vad det här beror på, men jag har aldrig känt mig så hemma någonstans som jag gjorde när jag satt i bussen och såg ut över Californiens fantastiska landskap. Det var något som bara kändes rätt, som om det är såhär livet ska vara. Såfort jag ser amerikanska filmer med folk som bara lever där så får jag ett stick i magen och avundsjukan sprider sig runt i kroppen. Varför kunde inte jag vara född där borta? (om jag hade varit det kanske jag hade längtat till skandinavien?)

jag saknar till och med Falun. Jag saknar att bo nära skog och vatten, kunna gör vad jag vill, ta bilen och sticka iväg med en ny fantastisk spellista på ipoden som vrålar från högtalarna. Se solen gå ned över dom gröna sommarfälten, röda stugor som står ensamma vid skogskanter. Bara vara fri! Jag hatar att ha ansvar och plikter. Att ha andra männsikor som förväntar saker av dig, visa resultat, visa sig värdig. jag hatar att bo i den här änden av världen när det är vinter. Bara tanken ger mig rysningar. Hela mitt liv stannar upp i ett halvår, varje jävla år, samma sak. Jag hatar mörkret och jag hatar att frysa. Hatar den deprimerande synen av tung, kall snö. jag tror ärligt talat att det blir svårt att överleva en till vinter. Jag fixar det inte!

Jag vill bara uppleva saker. Vara ifred från stress och hets. Ta kontroll över mitt egna välbefinnande.

Nej fan ta det här, en jävla massa klagomål. Men vänta ni bara, jag kommer sakta men säkert upp med en plan...